Minne

En av de sötaste saker jag sett (som jag tyvärr inte tog ngt foto på) var när Daniel och jag var uppe i sthlm för att berätta om Dunderklumpen för Daniels familj. Vi var hemma hos Daniels pappa+fru+familj och Nellie och Tobias var med.

Samtidigt som Nellie och Tobias skulle åka hem skulle även vi bege oss. Och då hände det. Nellie (vars gravidmage var stor redan vid detta laget) satte sej på ett av de nedre trappstegen i huset och väntade tålmodigt/tacksamt medans Rosita (Lasses fru) knöt hennes skosnören. :)

Det är nog en av de allra kärleksfullaste stunderna jag sett.

Älskade ängel

Nu är det på något sätt definitivt.

Nellie och Tobias är mamma och pappa…
Yvonne och Lars är farmor och farfar…
Daniel är farbror…

till ett änglabarn. En liten flicka.

Har man en gång blivit mamma, är känslorna desamma.
Vare sig den lilla nu blivit stor, i hjärtat bor eller i magen gror.
Man älskar sitt barn som en dyrbar skatt,
Varje minut, timma, dag och natt.

Det går inte

Nu har det gått ett par timmar och det känns inte bättre, jag förstår inte mer. Tvärtom jag förstår mindre…

Det är ju precis en vecka sedan jag var hemma hos Nellie och Tobias, en vecka sedan jag såg dem senast, med mage och allt. Jag fick se barnrummet som är så vackert i ordningsställt och vaggan i sovrummet. En hel lägenhet som är beredd på ett anat scenario än det om utspelar sej nu.

Men söta ni, även om vi befinner oss långt borta finns ni allra närmast i våra hjärtan. Och ni har så många som finns alldeles inom räckhåll. Kom ihåg det!

You are not alone (breathe in)
You will go on (breathe out)
Your wings will mend (breathe in)
You are loved (breathe out)


Nytt andetag

Jag håller andan ett par gånger om dagen just nu. Det är när jag tänker på Nellie, Tobias och le Bebe. Vet inte riktigt varför jag håller andan men det känns bättre då.

Och nu kan jag andas igen. Jag är en fegis så jag har inte ringt Nellie, mest för att jag skulle göra med skada än nytta då jag antagligen börjar gråta när jag väl kommer fram. Därför skickar jag lite sms och tankar med jämna mellanrum. Men nu har det äntligen kommit godare nyheter, le Bebes puls är jämnare.

Hos MVC idag plöjde jag igenom en artikel om en flicka som fötts 10 veckor för tidigt (Nellie är i v 33).  Och jag känner mej lugnare, dels har dom den bästa vården bara ett knapptryck bort och le Bebe har världens bästa mamma och pappa.

Det är tråkigt…

Det är tråkigt när det inte går riktigt som planerat. Inte för min del nu, utan jag tänker på kära svåger och svägerska som har tillbringat natten på KS för att le bebes puls var låg. Så nu går alla tankar till dem.

Och det är inte klokt vad mycket info det går att hitta på internet, länge leve google!
Jag fokuserar på denna infon från LiV (landstinget i Värmland)

Värkarbete före vecka 36+6 kallas för prematura värkar.  Det kan då vara  risk för för tidig födsel. Man bedömer alltid individuellt med hänsyn till graviditetsvecka och tillståndet hos mor och barn, om man ska försöka stoppa värkarbetet. När  graviditetslängden är  33+0 veckor eller mer är det sällan man försöker stoppa förlossningen.

Och tänk vad fantastiskt! Att Nellie och Tobias kan bli mamma och pappa när som helst och att de kan få se såna här små skönheter!