Jepp, Daniel vilar och Julia petar honom på näsan. Det är mys det

2010 12 23

Daniel klappa inte på Julia nu bara för att hon är så söt när hon sover.

Det var vad jag sa till min kära make när han skulle gå och lägga sej. Snällt, eller hur? Du kanske förstår mej mer om jag säger att hon inte somnade förrens 22.15

Förstår du mej nu? Do not touch the baby!

Alltså vi lever fortfarande. Men vi är trötta. Eller Daniel och jag är, Julia är pigg. Oförskämt pigg. Hon somnar inte förrens 21 – 23 för natten och vaknar vid 6.30 – 7 tiden. I’m tired!

Men även om vi är trötta fixar vi med grejjer, Daniel har fått ordning på sitt utrymme i vardagsrummet, vi har hämtat hem Julias garderob. Jag tänkte försöka ägna dagen åt att komma på hur jag vill fixa till den och göra klart Julias decoupagetavlor. Daniel har tänkt att borra lite, våra sängbord(stegar?) ska fästas, gardinen som ska skärma av Julias säng ska sättas upp (i taket), tavellister ska upp, tavlor ska hängas… Och mitt i allt det ska Julia passas, för Oh my vad hon behöver passas! Hon tar sej runt i lägenheten för egen maskin nu. Antingen i gåstolen eller så rullar hon fram. Jepp, tjejjen vänder sej enkelt från rygg till mage och tillbaka igen.

Och så ska vi kolla igenom och boka besök på de förskolor vi är intresserade av. Det är bara en månad kvar tills vi får börja söka och besökstiderna är minst sagt begränsade. Jag kan inte fatta att vi ska lämna bort Julia till någon annan hela dagarna snart.. Eller snart och snart till hösten iaf.

Här är nyförvärvet

I denna pärla (som verkligen bryter helt mot alla andra möbler vi äger) ska Daniels grejjer bo. Min förhoppning är att jag på så sätt slipper se amigan, moderkort, lödstationer och allt annat han gömt inne i sin batcave.

Om du har haft ögonen på denna så hoppas jag verkligen att du slår till nu! Sekretären kostar i vanliga fall 2195 kr och påbyggnadsdelen 1 100 kr. Vi köpte dem för 798 kr/ st!

Nu håller jag alla tummarna för att det ska bli rea på soffbordet jag vill ha med – Say Hello to Vejmon

Alltså, året kunde ju ha startat bättre. Jag har vart förkyld sen i torsdags, jätte förkyld. Så där förkyld att det känns som om jag fräser ut hjärnan när jag snyter mej. Men det är OK. Daniel är hemma och fixar och Julia är en snäll bebis.

Daniel har iofs fixat här hemma under hela julledigheten (som i hans fall började redan den 20/12) han har övergett sitt datorrum (det som egentligen är en klädkammare), datorrummet har i sin tur blivit en klädkammare, sovrummet har fått en mindre makeover (major ommöblering!), en sekeretär har inhandlats och monteras i detta nu upp i vardagsrummet. Men vi är inte färdiga för det, nej då! Det ska kompletteras med hyllor/rumsavdelare för att få en avskärmning för sekretären mot vardagsrummet, den stora garderoben Julia ärvt från min mormor ska hämtas hem från KBA (den ska f.ö. målas om eller eventuellt tapetseras).

Och Julia… Hon är fin. Räcker det om jag säger så? Hon hoppar som tusan när hon får tillfälle i hoppgungan, äter som en hel häst (idag fick hon testa en tesked kokt kyckling), långa sovstunder under dagtid är ett minne blott nu är det max 40 min som gäller, inga fler tänder på G det räcker bra med den hon har.

Och jag… Jag tvättar, dammsuger, diskar, matar och andas. I den ordningen.

Igår när Daniel kom hem bar han omkring längelänge på Julia. Det är liksom hans sätt att försöka ta igen timmarna han missar under dagen. Inget konstigt med det, men iom att jag äter medicin nu så ammar jag inte Julia = hon får ersättning = hon kräks (förhållandevis) mycket igen. Jag vet det och Daniel vet det om han hade tänkt efter.

Det gjorde han inte.
Istället bar han omkring henne mage mot mage = kräk.

In på skötbordet, ny tröja till Daniel och pyjamas påtagning för Julia. Ut i köket, lite kräk till, tillräckligt mycket på fel ställe för att inte byta igen. Detta hände totalt 3 gånger. Sista gången förklarade Daniel med sin allra mest pedagogiska röst för Julia att ”detta är faktiskt den näst sista pyjamasen”. Och så kom dom ut från badrummet.

Jag kommenterade Daniels pedagogiska snack (berömde såklart) och frågade vad han tänkte göra nu…
”Vadå” undrade han
”Jo, om detta är näst sista pyjamasen och Julia ska ha ersättning imorgon med hur troligt är det att hon behöver byta pyjamas flera gånger då med så vad behöver du göra” sa jag
”Köpa fler pyjamaser” svarade han (vilket också hade funkat men det var inte det jag var ute efter)
”Nej, du kanske behöver tvätta?” sa jag
”Mmm, just det. det kan jag ju göra imorgon” försökte han
”Njae, ska den hinna torka behöver du sätta igång en maskin nu” sa jag
Och då kom den klassiska tonårskillen fram (han kommer fram när saker är jobbiga, tråkiga eller när Daniel behöver göra flera saker samtidigt)
”Det kan jag inte jag har ju Julia”
”Så du menar på fullaste allvar att du inte kan ha Julia på armen och starta en maskin tvätt?”
”Jo men visst men då sätter jag henne i babysittern och så får du passa henne”

Sagt och gjort, Julia satt i babysittern, Daniel startade en maskin tvätt, tog upp Julia igen och fortsatte snicksnacket med henne. Och som grädde på moset hängde han tvätten när den var klar <3

Det är jag det. Daniel har jobbat över varje kväll sen i måndags. Och då talar vi inte om den ”vanliga” övertiden som innebär att han inte är hemma förrens strax innan 19. Nej, vi talar om att jag hinner natta Julia och dessutom gå och lägga mej själv (vilket inte sker förrens efter 23 tiden numera).

Om detta hade vart för 5 månader sedan hade jag vart irriterad varenda kväll. Men det är jag inte, nej jag är mer ledsen. Inte p.g.a. Daniel utan för hans skull. Det är inte hans fel att han måste jobba över. Men det är synd att han missar kvalitets tid med Julia. Fram tills idag har han fått sammanlagt 1 timma vakentid med Julia (då räknar jag in nattliga blöjbyten, klappar på kinden medans hon får frukostgröten och stulna kramar på väg ut genom dörren).