Denna veckan har Julia äntligen kommit in i en jämn sömnrutin. Natten till igår och den till idag sov hon till 06.30, att hon inte somnade förrens 21 i tisdags låter jag bli att tala om 😉

Hon är väldigt svårsövd nu för tiden och med största sannolikhet på separationsångest som tydligen är vanligt vid denna åldern (9 månader)

”Om ditt barn är ovilligare än någonsin att lämna din famn, upplever det förmodligen separationsångest. Detta är normalt för niomånadersbebisar och ett tecken på att de förstår skillnaden mellan det kända och det okända. Det kan visa sig på så sätt, att barnet inte vill gå till andra vuxna (även sådana den känner) och kanske tycker att det är ångestladdat att gå och lägga sig, eftersom det skiljer den från mamma och pappa.”

Men å andra sidan, när hon väl somnar så sover hon ju natten igenom. Och att vakna av att hon ”ropar” inne i sitt rum och att mötas av en bebis som sitter i sin säng med nallen i famnen och som trycker sej tätt mot mej när jag lyfter upp henne, det är värt den trilska stunden på kvällen.

I morse när jag kom in till henne hade hon vänt sej (låg med huvudet i fotändan) inder täcket och skrattade. <3