J tittade på denna bilden alldeles nyss…

Hon duckade att peka och tala om vad det mest uppenbara på bilden var (bullarna). Istället pekade hon på barnet och sa ”Pojke”.

Vad hände??…

Vi har ett system hemma. När Julia får ”dockor” eller ”djur” eller saker vi spontant känner för att namnge ger vi prylen namnet från den som gett. Alltså:
Dockan från min mormor heter Asta.
Giraffen från Daniels mamma heter Yvonne.

En sak som de flesta i vår närhet verkar uppskatta. Daniel mamma log iaf lite extra när vi sa att Julia måste ha Yvonne med sig om hon ska sova

Men för två veckor sedan krockade systemet lite med ”det normala”. Min pappa köpte en docka till Julia. En docka som om hon inte har klänningen på sig lika väl skulle kunna vara en pojke, eller JA givetvis kan det vara en pojke klänningen till trots. Vad dockan heter? ”Ullis” deklarerade pappa när han kom gående med den och Julia i famnen. ”Nej, Lars tänkte jag och log för mig själv”.

När Daniel och jag pratade om det häromdagen så skrattade han lite försiktigt åt mig när jag sa det och sa lite skämtsamt: ”Nej, men dockan kan ju inte heta Lars”.

”Varför inte?” frågade jag dödsallvarligt och Daniel bytte samtalsämne.

Lars, välkommen till familjen!

Idag tycker jag att du ska bära rosa för att visa att du stödjer Isak, Oskar och alla andra barn som är just barn!

Julia bryter kanske inga normer, det är ju inte helt ovanligt att hon har ngt rosa eller tunika på sej. Men jag har vräkt på! Jag liknar mest en prinsesstårta, råza i nyanser och grönt, väldigt fint om jag får säga det själv Bild kommer under dagen om jag får ordning på kameran

Pojke eller flicka? Varför förutsätter du att det är en flicka?

Rannsaka dej själv: Tror du att detta barnet är svart för att det leker med en bongotrumma?

Det är samma sak. Jo, faktiskt så är det det. Att säga att detta barnet inte får leka med bongotrumman för att människor skulle kunna tro att det är svart är samma sak som att säga att en bebis inte ska ha varken rosa eller blått för att då kan människor förutsätta att barnet har ”fel” kön.

På yogan i morse var vi 4 föräldrar med tillhörande bebis i ungefär samma ålder, vi föräldrar alltså vi var i samma ålder.

Det ses som god sed att hälsa på både förälder och bebis, men varför måste samtalet inledas med ”Hej! Är det en pojke eller flicka?” Spelar det verkligen roll? Julia har på sej bruna byxor, en lilaorange randig body, blåa strumpor och en svart bib. Jag kunde likaväl sagt att ”Det är en pojke” men det gjorde jag inte. Jag svarade ”Det här är Julia”. Hellre att hon identifierar sej i(med?) sitt namn än sitt kön. Men iom att inte ens namnet är könsneutralt så faller det ju lite där, men vad gör det? Jag försöker iaf.

Hursom, Julia är en glad bebis dagen tillära.

Jag har under hela graviditeten sagt till Daniel att det enklaste vore om Dunderklumpen är en pojke. Speciellt i ett avseende. För pojkar har snopp och tjejjer har… Ja, där ser du! Det är det som är mitt problem. Det kan inte vara meningen att jag ska gå omkring under resten av mitt vuxna liv och säga snippa?

Daniel har nämligen strängt förbjudit mej att säga F**** ordet. Trots att jag sagt till honom att det är i hans huvud det är ett fult ord. Introducerar vi ordet tidigt får det en neutral mening. Det blir inget skällsord. Men den anledningen köper han inte.

Men sen vi faktiskt kom fram till vilket namn Dunderklumpen ska få om h?n är en flicka så har jag vänt om. Jag skulle kunna offra min stolthet och säga snippa mot att hela mitt liv få säga att vår dotter heter *****

Och så hände det här: Jag hittade en annons om en barnmarknad som ska hållas den 27/3 och efter lite forskande på siten så hittade jag denna artikeln: Varför är det viktigt att säga snippa? (Det är en pdf så du är så illa tvungen att ladda hem den om du är nyfiken på vad som står) och nu är den här igen. Min ovilja att säga snippa. Eller snipa som min kära mor envisas med att säga