Vi har ett system hemma. När Julia får ”dockor” eller ”djur” eller saker vi spontant känner för att namnge ger vi prylen namnet från den som gett. Alltså:
Dockan från min mormor heter Asta.
Giraffen från Daniels mamma heter Yvonne.

En sak som de flesta i vår närhet verkar uppskatta. Daniel mamma log iaf lite extra när vi sa att Julia måste ha Yvonne med sig om hon ska sova 🙂

Men för två veckor sedan krockade systemet lite med ”det normala”. Min pappa köpte en docka till Julia. En docka som om hon inte har klänningen på sig lika väl skulle kunna vara en pojke, eller JA givetvis kan det vara en pojke klänningen till trots. Vad dockan heter? ”Ullis” deklarerade pappa när han kom gående med den och Julia i famnen. ”Nej, Lars tänkte jag och log för mig själv”.

När Daniel och jag pratade om det häromdagen så skrattade han lite försiktigt åt mig när jag sa det och sa lite skämtsamt: ”Nej, men dockan kan ju inte heta Lars”.

”Varför inte?” frågade jag dödsallvarligt och Daniel bytte samtalsämne.

Lars, välkommen till familjen!