Jag har ett ganska långt tag följt en blogg på AlltomBarn. Det är en alldeles fantastisk kvinna som heter Linda, en alldeles fantastisk kvinna och dessutom nybliven mamma.

För några dagar sedan kom hennes och Ds lilla Bosse till världen. Och jag har ju följt bligen och kunnat ana att han var nog inte så liten. Och idag kom bekräftelsen!

Utdrag ur deras förlossningsberättelse

Vad stor han är, oj vilken bjässe, säger personalen.
Jag fattar ingenting. Han är liten som en fågelunge. Har det månne nallats på handspriten här?
Han är så liten, så liten. Ena läkaren gissar på över fem kilo. Jag skrattar åt stolligheterna. Över fem kilo, nu får det räcka med tokigheter. Jag gissade inte alls, jag kunde inte bry mig mindre, men någon jätte handlade det inte om. Det såg alla med friska ögon.

Därför håller jag på att ramla av sängen, där jag ligger och blir ihopsydd från norr till söder, när en sköterska tar Bosse, lägger honom på vågen och meddelar: 5450 gram. 55 centimeter lång.

Och jag skrattar så jag gråter! Mest för att jag på ngt sätt är stolt över Linda som klarade av det och såklart över hennes fantastiska D som stod pall hela tiden. Men inom mej väcks det en liten liten fågel, en som kvittrar ”Tänk om!”

Och det börjar närma sej nu. Det är 8 veckor och 3 dagar kvar tills BF (det vet jag för det talar min iPhone om för mej 😉 ). Som längst är det 10 veckor kvar, för om jag inte är helt ute och cyklar blir det hela igångsatt om man går över tiden med två veckor. Eller så är det typ 5 veckor kvar om vi kollar på statistiken för mamma. Oavsett så känns det, det är nära nu 🙂