Jag har aldrig lärt mej att handskas med dåliga nyheter. Min första reaktion är kräk.

Varför jag reagerade så nu ikväll vet jag inte. De dåliga nyheterna har vi redan fått. Vi visste att le Bebe inte klarat sej. Nyheten jag nåddes av ikväll var att le Bebe är en tjej. En vacker liten lintott.

Nu är deras graviditet över. Och jag har svårt att känna glädje över vår. Eller glädjen känner jag väl f.f. men den begravs under alla andra känslorna som lurar efter varje andetag. Rädsla, Oro, Panik, Sorg… Och stora känslor väger tungt.

Därför vill jag träffa vår BM i veckan igen. För att ställa frågor till någon som kanske kan svara. Och för att få se eller höra Dunderklumpen. För jag är för tidigt gången för att känna rörelserna h*n gör själv. Och om jag hade gjort det hade det vart en trygghet i.a.f.

Men nu, nu har jag ingenting.