Jag vill gärna att Julia ska bli ett barn som får och tar möjligheter. Jag vill gärna att Julia blir ett barn som ser möjligheter och utmaningar och hittar egna vägar att nå sina egna mål.

Hur i hela friden vi ska ta oss dit det vet jag inte men ofta hittar jag medel som kan ta oss en bit på vägen.

Detta utdraget kommer från bloggen ”en annan du” som skrivs av Petra Krantz Lindgren.

Jag hörde för ett tag sedan en känd barnpsykolog i en intervju i tv säga ungefär så här: ”Tjat, hot och mutor är tre metoder som de flesta, om inte alla, tar till och måste ta till. Helt enkelt för att detta är metoder som fungerar.” En annan psykolog strösslar frikostigt med ordet ”fungerar” i sin bok med råd om hur man får ”ett fungerande familjeliv”. Att avleda barnets uppmärksamhet vid konflikter, vara konsekvent och belöna barnet för vissa beteenden är exempel på metoder som, enligt honom, ”fungerar”. På samma sätt använder föräldrar och pedagoger jag träffar ofta ordet ”fungerar”: ”Jag har testat att göra X och Y och det fungerar verkligen med lille Pelle!”.

Den som säger att något ”fungerar” menar vanligen att det ”tjänar sitt syfte” eller ”är ändamålsenligt”. Men vilket syfte, vilket mål, avses när man pratar om sådant som ”fungerar” i relation till barn? Jag tror inte att det är den där önskelistan jag tecknade inledningsvis som avses. Snarare tycks det mig som att när psykologer, föräldrar och pedagoger pratar om saker (”verktyg” eller” metoder”) som ”fungerar” handlar det så gott som alltid om att i stunden få barnet att göra som man själv vill!

”Vi har börjat ignorera Lisa när hon gnäller vid matbordet och det funkar verkligen! Hon gnäller mycket mindre nu.”
”Belöningssystem funkar så bra för oss! Pelle plockar alltid undan sina grejer utan tjafs nuförtiden!”
”Det här med att avleda barnets uppmärksamhet funkar hur bra som helst! Så fort Karin börjar tjafsa om att hon vill vara ute längre eller ha mer datortid så brukar jag bara byta ämne och börja prata om något annat.”

Det jag oroar mig för är att vi vuxna, i vår glädje över att hitta verktyg och metoder som fungerar i stunden, inte i tillräcklig utsträckning reflekterar över huruvida de också fungerar på lång sikt. Det är möjligt att det fungerar att ignorera Lisas gnällande i bemärkelsen att hon slutar gnälla (åtminstone för stunden). Men vad lär det Lisa om empati? Det är möjligt att det fungerar att belöna Pelle i så mån att han börjar städa undan sina grejer. Men vad lär det Pelle om ansvar? Och det är möjligt att det fungerar att avleda Karins uppmärksamhet när hon argumenterar för att hon vill vara ute längre i det avseendet att hon tystnar. Men vad lär det Karin om respekt? Hjälper våra kortsiktiga verktyg och metoder barnen att utvecklas till modiga, empatiska, respektfulla, omtänksamma människor med god självkänsla, gott självförtroende, ansvarsförmåga och civilkurage?

Och visst har Petra poäng i det hon menar. Jag förstår hennes tankesätt (tror jag) och jag håller med henne. Samtidigt vet jag att sannolikheten att jag kommer hamna i situationer där jag kommer handla ett sätt som jag egentligen inte vill.

En annan som ofta ooh så ofta säger saker jag håller med i är Lady Dahmer. Och för ett litet tag sedan frågade en annan av hennes läsare hur hon bekräftar sina barn iom hennes i övrigt ”udda” (i vissas ögon) sätt att uppfostra dem (sej själv?). Så här svarade LD:

Hur bekräftar man barnets handlingar och lekar utan att värdera prestationen? Att man ska vara energisk och entusiastisk säger sig själv men nedan följer lite olika sätt att berätta för barnet att du ser hen.

Har barnet städat rummet? Man är inte duktig för att man tar reda på sin skit. Men det är ju himla bra att de gör det!
– ”Va skönt att du fick undan alla saker, nu får du plats att leka igen!”
– ”Åh vad bra att du plockade undan sakerna till sina rätta platser, nu hittar du ju allt igen!”
– ”Vad trevligt det blev här nu! Nu vill jag leka här med dig!”

Vill barnet visa upp sin fina nya tröja?
– ”Tycker du om den tröjan? Den är mjuk och mysig va?”
– ”Har du fått en ny tröja? Vem har du fått den av?”
– ”Vilket spännande mönster, ska vi räkna hur många …. det är?”
– ”Jag ser att du har spindelmannen på tröjan! Han är bra på att hjälpa människor. Är du också det?”

Har barnet klippt sig?
– ”Jag ser att du har klippt dig! Va spännande! Berätta! Fick du sitta i en frisörstol?”

Tar på sig skor/jacka/kläder själv?
– ”Va bra att du har lärt dig det, då behöver du inte vänta på att nån kan hjälpa dig!”
– ”Det där har du övat på länge, det ser jag!”

Gungar/klättrar/springer barnet?
– ”Vad roligt du ser ut att ha! Är det roligt?”
– ”killas det i magen nu?”
– ”Kan du klättra högre? får jag se?”

Har barnet ritat en teckning till dig?
– ”Har du gjort den? Vad är det för nåt?! Berätta!” (följdfrågor på det)
– ”Wow! Den har du jobbat länge med, det ser jag!”
– ”Vad glad jag blir att du ritat en teckning till mig!”
– ”Jag tycker jättemycket om den! Ska vi hänga den på väggen?”

Byggt nåt?
– ”Vad är det för nåt?”
– ”Ett torn! Kan du bygga ett till?”
– ”Ska vi se hur högt det kan bli?”

Möjligheterna till bekräftelse är oändliga.

Och LD har ofta (inte alltid i min mening) poäng i det hon skriver. Och jag vet att jag länkade till hela tre blogg inlägg hos LD men jag tycker verkligen att alla ska läsa dem. Och även om inte förhållningssättet faller alla på läppen så kanske det öppnar ögon och öron lite på er iaf? Om inte annat så behöver ni inte höja ögonbrynen när jag anammar samma tankesätt med Julia?