I eftermiddags gick vi hem till mamman&pappan för att klippa gräsmattan och anlägga mitt trädgårdsland (i år består det av två pallkragar) samt intaga ett styck middag. Sagt och gjort, klippa klippa, anlägga anlägga och tugga tugga så vart klockan redan efter 19 = läggdags för Julia. Som av en händelse står BRIO resesängen vi köpte där så vi bäddade ner Julia i den. Hipp happ vart kl 21 och vi började tänka på att gå hem varpå mamma för femhundratjugosjunde gången frågar om inte Julia ska stanna kvar över natten och jag ba: Jo för fan behåll flickan!
Nej, så lät jag inte alls. Snarare resonerade jag tveksamt med mej själv tills jag (och Daniel med) insåg att om Julia ska sova hos m&p medans vi är på bröllop i augusti så måste de ju öva sej åtminstone en gång.
Så nu ligger jag här. Barnfri tror jag det kallas men jag känner mej snarare barnlös. Men det är bra övning för alla inblandade tror jag. Och när värken i hjärtat blir på tok för mycket kastar jag mej på cykeln och är tillbaka hos mitt lejon inom 15 min
Jag förstår precis den där känslan. Det är konstigt, men lite skönt också. Fst det vågar man ju inte tänka. 😛