Igår när Daniel kom hem bar han omkring längelänge på Julia. Det är liksom hans sätt att försöka ta igen timmarna han missar under dagen. Inget konstigt med det, men iom att jag äter medicin nu så ammar jag inte Julia = hon får ersättning = hon kräks (förhållandevis) mycket igen. Jag vet det och Daniel vet det om han hade tänkt efter.

Det gjorde han inte.
Istället bar han omkring henne mage mot mage = kräk.

In på skötbordet, ny tröja till Daniel och pyjamas påtagning för Julia. Ut i köket, lite kräk till, tillräckligt mycket på fel ställe för att inte byta igen. Detta hände totalt 3 gånger. Sista gången förklarade Daniel med sin allra mest pedagogiska röst för Julia att ”detta är faktiskt den näst sista pyjamasen”. Och så kom dom ut från badrummet.

Jag kommenterade Daniels pedagogiska snack (berömde såklart) och frågade vad han tänkte göra nu…
”Vadå” undrade han
”Jo, om detta är näst sista pyjamasen och Julia ska ha ersättning imorgon med hur troligt är det att hon behöver byta pyjamas flera gånger då med så vad behöver du göra” sa jag
”Köpa fler pyjamaser” svarade han (vilket också hade funkat men det var inte det jag var ute efter)
”Nej, du kanske behöver tvätta?” sa jag
”Mmm, just det. det kan jag ju göra imorgon” försökte han
”Njae, ska den hinna torka behöver du sätta igång en maskin nu” sa jag
Och då kom den klassiska tonårskillen fram (han kommer fram när saker är jobbiga, tråkiga eller när Daniel behöver göra flera saker samtidigt)
”Det kan jag inte jag har ju Julia”
”Så du menar på fullaste allvar att du inte kan ha Julia på armen och starta en maskin tvätt?”
”Jo men visst men då sätter jag henne i babysittern och så får du passa henne”

Sagt och gjort, Julia satt i babysittern, Daniel startade en maskin tvätt, tog upp Julia igen och fortsatte snicksnacket med henne. Och som grädde på moset hängde han tvätten när den var klar <3