Det känns hemskt, men så är det. Jag gör mitt bästa för att undvika att läsa och tänka på det hemska faktum som drabbat mina kära.

Men det är svårt, inte nog med att jag på något sätt känner skuld för att jag fortfarande har vårt barn hos mej, i mej. Utan när jag inte kan undvika faktumet så känner jag skuld för att jag ens försökt att tränga undan det.

Imorgon ska vi träffa en läkare på MVC, en läkare som lika lite som någon annan kan svara på den viktigaste frågan. Varför?
Men ändå, en läkare som kan svara på mina frågor utan att vara personligt engagerad.

För jag måste ändå konfronteras med faktumet. Faktumet att lilla kusin inte finns här. Allt lilla kusin farit vidare till Den Vackraste Dalen i Världen, där blommorna sjunger och träden spelar.