Jag vet att jag inte känner Ann Söderlund och Nanok Bie egentligen men det känns liksom  så när jag är stadig läsare av bägges olika bloggar. Och jag har alltid älskar Ann, hennes sköna stil, hennes röst och hennes idéer. Därför blev jag glad att hon och Nanok gick en experimentell väg för typ 6 månader sedan. Efter år tillsammans och 3 gemensamma barn så blev de särbos.

Vilken toppen idé tänkte jag då! Att få ha egna rum och kunna inreda precis som man vill men ändå ha sin älskling, sin man. Det gick så långt att jag föreslog lite försiktigt för Daniel att jag ville ha ett eget rum jag med. Den förfrågan avslogs, för att sedan omarbetas till att jag får ha en yta i vardagsrummet som min egen. Där bor allt mitt pyssel och fina färger. Lite onödig fakta men så är det. Tillbaka till rätt spår igen.

Deras (Ann och Nanoks) särboskap har funkat finfint. Gemensamma semestrar, spontanfrukostar, gemensamma middagar osv. Fast med varsitt boende. Det har funkat fint… Tills nu. Nu är det definitivt. Ann är singel: In her own words: ”Jag är nu officialky singel. Det står på facebook. I den där statusrutan. . Jag och Nanok, the love of my life, mina barns far, har efter ett halvårs särboskap gemensamt beslutat att vi inte gör varandra lyckliga längre. Vi har fastnat tillsammans. på fel ställe.”

Och längre ner i sitt inlägg skriver hon ”Jag har varit förberedd länge, men det är som med döden: man kan inte föreställa sig. Nu ska jag stå på egna ben. Vara stark och stolt och…ensam”. Och precis efter det stycket raserades min fina bild att hur underbart enkelt och bra det verkar vara med särboskapet.

Är det egentligen bara ett sätt att försöka vänja sej vid att vara ensam? Att istället för att rycka plåstret i ett svep så lindar man lite bandage i en fin färg runt om tills det är dags att trots att göra det där sista rycket?