Jajamän. Men så blir det också ibland. Om det händer tråkiga hemska saker vill jag kanske inte berätta om dom med en gång. Men nu är allt lite lättare att få grepp om. Nu en hel vecka senare, 7 hela dagar, och ett par sömnlösa nätter.

För en vecka sedan miste jag en arbetskamrat. Det hela skedde väldigt plötsligt, han bara inte kom till jobbet och under dagen fick vi beskedet om att han omkommit i en bilolycka. Det är inte klokt hur något sådant kan påverka en så tydligt. Men så är det, onsdag, torsdag och fredag förra veckan innebar väl mest att saker hände på rutin. Med undantag för stunder när jag helt plötsligt förstod vad som hänt och jag brast i tusen bitar igen. Nu har jag inte gått sönder sen i måndags.

Men att komma till jobbet torsdag morgon och tänka: ”Jag kan nog ta bort hans mugg” och veta att han är borta, för att millisekunden senare tänka ”Nej, han kanske vill ha den sen”. Då gick jag sönder, mitt på golvet på kontoret. Det tog någon minut innan jag kunde samla mej och resa mej upp igen.

Och det är märkligt, hur någon kan vara ”bara en arbetskamrat” men samtidigt vara så saknad. För trust me, han är saknad 8 timmar om dagen. Minst.

Men nu är det bättre igen, och jag har väl omstrukturerat lite i mina egna prioriteringar. Om värderat och försökt att se saker med nyare, klarare ögon.