Det är tradition att vi barn får påskägg från mamman och pappan. Nu är det väl iofs några år sedan det var påskägg, nu är det snarare påskpresent. Inte mej emot I år var det dock ingen påskpresent till mej, utan snarare till Dunderklumpen.

En urfin mysdress med tillhörande t-shirt från Zara! Hon säger Tack så mycket mormor och morfar

Under eftermiddagen idag har jag inte gjort så mycket mer än att tvätta igenom babykläder och påslakan, men jag har hunnit med att sy en ny gardin till sovrummet.

Det är eg. löjligt att köpa kappor när det inte ens tar 10 min att göra en själv. Riktigt nöjd är jag faktiskt, även om jag hade tänkt att den skulle sitta i köket från början.

Om jag ska skratta eller gråta…

Jag jobbar hemifrån nu på kvällen, under tiden lyssnar jag på Flight of the Conchords. Och nu öppnade jag ett brev. Jag kopplade först inte vem det var ifrån, en liten sport är ju att på skrivstilen på adressen gissa vem som är avsändaren.  I detta fallet är det antingen mamma eller pappa.

Hursom jag öppnar brevet och det är endast ett A4 ark i. Ett A4 ark med kopian på morfars dödsannons… Och jag börjar såklart gråta. Samtidigt börjar Flight of the Conchords att spela sin Angels.

Och då kan jag inte göra annat än att skratta.

Jag har under hela graviditeten sagt till Daniel att det enklaste vore om Dunderklumpen är en pojke. Speciellt i ett avseende. För pojkar har snopp och tjejjer har… Ja, där ser du! Det är det som är mitt problem. Det kan inte vara meningen att jag ska gå omkring under resten av mitt vuxna liv och säga snippa?

Daniel har nämligen strängt förbjudit mej att säga F**** ordet. Trots att jag sagt till honom att det är i hans huvud det är ett fult ord. Introducerar vi ordet tidigt får det en neutral mening. Det blir inget skällsord. Men den anledningen köper han inte.

Men sen vi faktiskt kom fram till vilket namn Dunderklumpen ska få om h?n är en flicka så har jag vänt om. Jag skulle kunna offra min stolthet och säga snippa mot att hela mitt liv få säga att vår dotter heter *****

Och så hände det här: Jag hittade en annons om en barnmarknad som ska hållas den 27/3 och efter lite forskande på siten så hittade jag denna artikeln: Varför är det viktigt att säga snippa? (Det är en pdf så du är så illa tvungen att ladda hem den om du är nyfiken på vad som står) och nu är den här igen. Min ovilja att säga snippa. Eller snipa som min kära mor envisas med att säga

Mina föräldrar var ju här i helgen och fikade. Inte helt otippat så pratade vi bebis och ledighet, och min kära mor berättade att i Kungsbacka får man något som kallas ”Mamma-peng” i samband med sin föräldraledighet. Ett litet ”skaffa-familj-bidrag” (tänk dej flytta hemifrån boxen från IKEA).

Så idag tog jag tag i mej och ringde Unionen och frågade om jag har rätt till ngt liknande. Och mycket riktigt det har jag!

Hos Unionen kallas den för föräldralön!
Kortfattat innebär det att jag kommer få 10 % av min lön * 3 uppdelat på halva beloppet när jag börjar ledigheten och resterande när jag går tillbaka till jobbet.

Inte för att det blir hutlöst mycket pengar men några tusenlappar iaf. Och jag misstänker att några tusenlappar kommer göra stooor skillnad då.

Bilden kommer från Wikipedia

Igår var lilla mamman och jag på bio. Det bjöds på gratis bio i en av tidningarna jag prenumererar på. Så mamman och jag var och såg Bröllopsfotografen. Mysig och söt film helt klart, dock inget jag skulle lagt pengar på. Definitivt inte 180 kr, men dryga 15 min i kö för biljetter var den värd.

Och idag? Idag gick jag upp ohyggligt tidigt (06.20 vilket bara är 20 min tidigare än vad jag i normala fall går upp) för att gå på ett frukostseminarie som Unionen höll i. Ganska intressant även om det mest var information för ”nya medlemmar”. Under hösten ska jag iaf gå tillbaks igen för en föreläsning ”PU-samtal – Din utveckling är värt ett eget samtal”. Det kan däremot bli väldigt lärorikt!

Det blir faktiskt så ibland. Att jag liksom checkar ut. Nu är det så, jag orkar inte skriva, inte ens om de söta valparna, om att Daniel ställer yoghurten i skåpet med glas ist för i kylen, om mammans nya jobb… Men jag orkar inte.

Istället dansar jag runt i en egen höststorm

Vi var i KBA och tränade Pike igår. Sen fikade vi men mamman och Pontus medans pappa lekte caveman och låg begravd under sängen (aka migrän). Då det eg. var tänkt att mamman och pappan skulle fixa med häcken under morgondagen (alltså idag fredag) men det inte verkade så troligt med tanke på pappas hälsotillstånd så erbjöd jag mej att komma ut och hjälpa till ist, Daniel jobbar ju ändå så varför inte liksom?

Ungefär så här lät konversationen över bordet:

Camilla – Om pappa inte mår bra imorgon heller så kan ju jag hjälpa till ist.
Mamman – Det hade ju vart bra.
Camilla – Om du och Kaxe kommer och hämtar mej och Pike kan vi ju promenera först och sen så åker vi med er hem så kan Daniel hämta oss när han slutat.
Mamman – Mmmm, vi kan ju höras under morgonen

Så lät det alltså, ungefär! Inte ordagrant men ungefär.

Men vad jag kan tolka av det telefonsamtal jag fick från pappa nu under morgonen är att i min mammas öron lät samtalet så här:

Camilla – Jag och Pike kommer ut och hjälper er imorgon så kommer Daniel sen på kvällen och så kan vi grilla och sova över hos er
Mamman – Mmmm, vi kan ju höras under morgonen

Så vad gör vi nu då? Jag har väl eg. ingen lust att dra mej till KBA i regnet och bära kvistar (lögn, bära kvistar gör jag gärna, jag gillar att fixa i trädgården). Men att göra det i regnet är jag inte jätte sugen på. Och eg. behöver jag jobbar med vårt medlemsbrev som ska ut nästa vecka. Men jag gillar ju att grilla (lögn, jag ÄLSKAR att grilla). Och jag gillar ju faktiskt att vara i KBA…. Och det är ju bara lördag imorgon jag hinner ju jobba då med.