Jag tänkte skriva ett sju mil långt inlägg om hur frustrerad jag blir på föräldrar som nödvändigt absolut måste ha hjälp för att komma ombord på spårvagnen. Jag fattar verkligen inte varför de inte kan ta sej ombord själva?
Men jag orkar inte, jag blir helt matt av bara tanken. Och när jag väl skrivit klart hade jag vart på sjukt dåligt humör. Så vi skiter i det. Det gör vi. Nu vet du iaf att jag inte kommer hjälpa dej ombord med den barnvagn på spårvagnen.
Hälsning ”Kan själv”
men, men… jag är turist! 😉
Mmmm, knivigt dilemma det där. 😉
Grymt! ;D
Men om det är en gammal spårvagn måste jag lyfta min vagn för att komma upp och det orkar jag inte alltid. Då väntar jag i och för sig till nästa vagn. (Min vagn går inte att rulla uppför trappor och så, då lutar B så mkt nedåt och jag vill inte belasta handtaget i onödan eftersom det försämrar reklamationsmöjligheterna).
Själv är jag istället sådär överdrivet hjälpsam till alla med vagn men nästan ingen vill ha min hjälp, haha.
Men det är precis det tänket jag är ute efter. Antingen så löser man ”sitt eget” problem eller så får man vänta 🙂
Haha, jo, fast jag tycker ju i och för sig att det är mkt trevligare om man hjälper ;). Gud vad arg jag var på alla egon som aldrig lät mig sitta när jag var gravid till exempel.
Haha!! Och jag blir sjukt irriterad på alla gamla skruttvagnar som man (bara jag?) inte kommer på för att man dels måste hålla upp den j-vla dörren, släpa upp vagnen för trappan samt hålla ordning på en trotsig A 😉 I de lägena är jag sjukt tacksam om någon erbjuder sin hjälp genom att kanske orka hålla upp den förbannade dörren. Men eftersom jag nu lärt mig att jag är dödens om jag ber om hjälp får jag nog fortsätta att stå kvar på hållplatsen, se vagn efter vagn åka förbi, samt komma försent dit jag ska, eftersom jag inte bara kan hålla mig hemma 😉 (alt. lämna barnen hemma och åka själv)
😉