Varför inte? Är den givna motfrågan.

Det är ganska så enkelt. Jag har i april varit i 7 år på den arbetsplats jag nu tagit tjänstledigt från. 7 år. Det är lång tid, åtminstone i min värld. Det är inget fel på arbetsplatsen i sig, tvärtom det är ett gott gäng, en spännande marknad och fasligt mycket äventyr. MEN jag behöver andas. Och då fanns det två alternativ: 1, var föräldraledig (#fail – jag har ingen tillräckligt liten unge att vara föräldraledig för) 2, var tjänstledig.

En trygghet för mig (eller snarare oss som familj) är självklart Trissvinsten det ska vi inte sticka under stolen med. Den gör att jag verkligen kan vara rejält kräsen med den typ av uppdrag jag vill ta. För hela grejen med TL:n är egentligen att jag vill vara mer med min familj (HAR NI HÖRT?!) för det är inget roligt att känna hur de glider en ur händerna men samtidigt inte hinna hålla upp med det som görs för att fixa det.

Nu försöker vi med det här.  Jag kommer hinna andas, J kommer spendera mer tid hemma, D får en fru som faktiskt är närvarande när hon väl är hemma. Det är en #winwin för alla medlemmarna av fam. Gerdgren.