Idag har jag inga leggings (nja inte helt sant, jag har ett par avklippta för att inte låren gnida mot varann) och en kjol som slutar ovanför knäna. Förstår att det kanske inte låter så märkligt men om jag säger att det händer ungefär lika ofta som jag föder barn så kanske du förstår grejen?

För ska stubbarna jag kallar ben få en mer beige nyans av likblek (som är färgen de haft de senaste 27 åren) måste jag våga göra så här.

En annan sak som syns tydligare nu är att jag försöker acceptera mig själv som jag är. Jag har allstå inte slätrakat benen, basa ansat dem lite. Det i sin tur är ett steg mot den person, kvinna, mamma och förebild som jag önskar att Julia ska se mig som.

Se mig för här är jag