Nu är det 6 dagar sedan morfar dog.

Och oftast förstår jag det. Oftast tänker jag på att det är klart att han har dött, 85 år gammal, ett äktenskap, 4 barn, 11 barnbarn och 2 barnbarnsbarn (under 2010 kommer han få ytterligare 3 st), ett världskrig och en emigrering till Sverige. Han hann med så mycket.

Men ibland, ibland förstår jag ingenting. Min lilla morfar, med sitt fina hår, sina mjuka kinder och sitt pliriga sätt. Att han liksom inte finns?

På lördag har Daniel och jag varit gifta i 1 månad och jag är så himla glad att vi inte sköt på vigseln, för hade vi gjort det hade inte morfar varit med. Men nu var han det och det gör det hela lite lättare.

Men det hugger ff i hjärtat. Att min mammas pappa har dött. Att min mormor är ensam. Att jag inte hann visa honom halsbandet jag gjorde av hästskorna från brudbuketten.

Åh, min lilla morfar!