För er som inte kände mig och Daniel när vi träffades kan jag berätta att han hade inte bara en utan faktiskt tre katter. En av dom lite mer ”speciell” än de övriga. En vit Norsk Skogskatt som togs alldeles för tidigt ifrån sin mamma så han var som sagt ”lite speciell”, han kunde många saker främst bita Daniel i näsan men även öppna dörrar mm så att de andra katterna kunde gå ut. Varför jag talar om detta nu? För att i dag har vi träffas Rasmus tvilling, visserligen en hund men likväl hans exakta tvilling! 🙂

Vid lunch tid idag åkte vi till KBA och lånade med oss Kaxe för en promenad i Sandsjöbacka. Istället för att åka till det vanliga stället åkte vi via Gröninge och in på en av små vägarna där. Promenaden började riktigt bra, tät skog som både Kaxe och Pike älskar, massor av träd att kissa på 😉 Pike t.o.m. lyfte på benet en gång, gissa om det stod en stolt husse och matte och hejjade på då 😉
Efter bara tjugo minuter mötte vi ett par i vår ålder, jag såg ganska tidigt att killen hade ett koppel i handen så vi ropade in och kopplade våra bestar för säkerhets skull. Dom kom närmare och frågade ”Sorry but did you just pas a big white dog along this trail?” och jag svarade att det hade vi tyvärr inte gjort vi bytte ngra ord och de förklarade att deras hund försvunnit ett par hundar meter tidigare. Vi lovade givetvis att hålla ögonen öppna.

Vi knallade vidare längs den slinga vi valt att följa efter typ 1 mil var både hundarna och vi riktigt trötta. Och både Daniel och jag hade trampat fel i geggamojset en och två gånger. Efter att vi passerat en informations skylt (mitt i skogen(!) konstigt jag vet!) så kunde vi konstatera att vt hade ungefär 8 km kvar till bilen. Det firade jag genom att lägga mej raklång i nästa geggamojs hög och dessutom slå huvudet i en bergvägg. Men skam den som ger sej!

Under i princip hela promenaden tjatade jag på stackars Daniel och den vita hunden. Och jag kunde verkligen inte släppa tanken på hunden, jag hade iofs bildat mig en förutfattad mening om att det var typ en Grandie eller en Malamute som sprungit bort.

Strax efter att vi passerade skylten och jag lagt mej raklång i geggamojset så upptäckte vi att hundarna började uppföra sej lite märkligt Pike vart mycket mer på sin vakt och Kaxe blåste upp sej, då kopplade vi dom omedelbart. Det kunde ju vart en älg eller vad som helst!

Men icke! Det var den vita hunden! OCH JISSES VAD STOR HAN VAR! Och Jisses vad arga Kaxe och Pike blev. Och nu i efterhand kan jag ju konstatera att om inte Rasmus visat sej vara så snäll som han var så gjorde jag ju helt fel som band Kaxe. Men ändå jag lyckades hitta en försvunnen hund i Sandsjöbacka!

När Daniel väl lyckats lugna Kaxe och Pike så lyckades jag koppla bjässen med hjälp av min halsduk 🙂 Och vi hann inte gå många hundra meter innan vi hörde ropen från paret vi mött tidigare. Så cirka 10 min efter det att vi hittat jätten kunde vi lämna tillbaka honom till en väldigt glad husse som berättade att dom faktiskt endast haft honom i 10 dagar och att dom redan tappat bort honom två gånger.

Och det är nu det blir roligt. För hussen talade om att bjässen vi mött hette just Rasmus, och hans största passion i livet var att öppna fönster och rymma 🙂 Som tack för hjälpen erbjöd dom att skjutsa oss tillbaka till parkeringen där vår bil stod. Och det var då vi kunde konstatera att vi inte var ens i närheten av där vi trodde 🙂

Jag känner själv att denna historien inte alls är så rolig att berätta på detta sättet… Det skulle iofs kunna bero på att jag ligger i soffan med en mild hjärnskakning och eg inte borde skriva alls utan vila..
Hmmm jaja gjort är gjort