Den 16/9 upptäckte jag att Pike såg lite märklig ut i sitt vänster öga. Eller det var inte lika uttrycksfullt som det högra.. Och när vi har tittat närmare på det här hemma så ser han grumlig ut i linsen… Nästan som början på starr.

I måndags förra veckan (27/9) fick konstaterat att Pike har katarakt (grå starr) på vänster öga, det visste vi, det såg ju t.o.m. vi med blotta ögat. Men när veterinären undersökte honom såg hon även en begynnande katarakt på höger öga… Det gör som tur är inte ont för Pike, men hans synfält är minst sagt begränsat och när katarakten väl brutit ut helt på höger öga är han kanske i det närmsta blind.

Och nu börjar det som än så länge är det värsta jag vart med om.

Vi pratade om eventuellt utfall helgen innan och bestämde att om det bara var vänster öga så låter vi det vara, vi opererar inte, han är ju fullt fungerande och lycklig med ett öga. Det fanns inte i våra huvuden att han skulle ha de på höger med.

Absolut, det finns hundar som lever lyckliga liv som blinda. Men Pike skulle inte en av dem, det vet vi helt bestämt.

Vi har bestämt oss. Ganska snart så åker vi en sista gång till veterinären. För det är otänkbart för oss att Pike ska gå här hemma och bli helt blind. Det finns inte, han mår inte bra av det, vi mår inte bra av det.

I början av november åker vi till KBA, Pike får leka med Kaxe ute i trädgården, spela fotboll och goa grejer att äta. Pappa kör oss till veterinären (Julia blir kvar med mamman)…

Och sen, ja sen åker vi hem.. Utan Pike. Utan vår kille, vår underbara Korvas!

Det är det bästa för honom. Det är det värsta för oss.