Det är väl kanske inte direkt bättre idag men nu är jag lite van iaf. Egentligen är det nog värst under natten, när jag vaknar varenda gång jag försöker vända mej i sängen, kan inte ligga på sidan för bägge höfterna gör ont, kan bara ligga på rygg om jag har stöd under svanken och magen funkar inte alls för då vill jag ha armarna under huvudkudden men så högt kan jag inte lyfta dem… Svårt va?

Men idag är jag på kontoret igen givetvis fick vetekudden följa med.

Här ser du även resultatet av vad jag gjorde hela dagen igår. Jag virkade en halsduk. Inte svårt alls. Bara att räkan till 15 och sedan vända på steken… Jo, garnet jag började med tog ju slut så småningom  det fick helt enkelt bli en tvåfärgad variant istället.

Nyss hemkommen från läkaren där jag bara fick konstaterat att det är fullt normalt att känna sig som om en elefant hopprep på en efter ett sånt fall. Så nackspärren är helt naturlig, likaså stelheten i axlarna. Jag tar det lugnt idag men kommer in till kontoret imorgon, med vetekuddar och allt

Spontant känner jag att dessa plåsterna nog hade hjälpt, även om jag faktiskt bara har inre blödningar

Dom finns bl.a.a hos Kitsch.se

Jag gick till Clas Ohlson på lunchen, det skulle vara ett enkelt ärende. Titta på lämplig förvaring till alla pärlor och min ler m.m. Det vart tyvärr inte riktigt så.

Clas Ohlson inne i Nordstan är fördelad på två våningar. Det jag var ute efter fanns på källarplan. Dit går trappor. Trappor som jag mer eller mindre blev knuffad ner för. Ajajaj.

Det var två killar i typ 16 års åldern som bestämt skulle hinna ner före mej. Det resulterade i att den ena av dom tjoffade armbågen i sidan på mej alldeles för hårt, jag tappade balansen och föll mer eller mindre handlöst 25 trappsteg. Andra trappsteget gjorde nog ondast, det var då hela min kroppstyngd placerades på höger axel. Resten av trappstegen hann jag iaf med att försöka förvarna om att jag var på väg ner, utom all kontroll. Jag tror jag fick med mej två kvinnor på 45+ till i fallet. Dom stod iofs längst ner så de klarade sej lindrigt undan.
Jag däremot hade hunnit med en hel del: Landa på höger axel, landa på höger skinka, slå nacken i ett trappsteg, landa på vänster höft, tappa en klack (som en snäll liten gubbe plockade upp åt mej), ropa typ ”Ojoj!” i ett desperat försök att tala om att ”Här kommer jag rullandes ner för trappan”, slå svanken i ett trappsteg.

Det märkligaste var nog ändå killarnas reaktion. Det enda de gjorde var att helt enkelt kliva rakt över mej när jag låg på golvet och krälade omkring som en annan skalbagge. Inte ett ord sa de. Jag däremot jag sa flera, inte ett enda var vänligt.

Nu är jag mör, helt slut, otroligt trött. Och någon förvaring blev det inte heller.