Så där ja
Nu har vi vart iväg och lämnat Pike KBA där han ska tillbringa de närmsta två nätterna medans vi är i Sthlm på lilla Vilhelminas begravning.
Om vi har tur så är vi framme i Sthlm kl 10.53 imorgon... Håll tummarna
Älskade ängel
Nu är det på något sätt definitivt.
Nellie och Tobias är mamma och pappa...
Yvonne och Lars är farmor och farfar...
Daniel är farbror...
till ett änglabarn. En liten flicka.
Har man en gång blivit mamma, är känslorna desamma.
Vare sig den lilla nu blivit stor, i hjärtat bor eller i magen gror.
Man älskar sitt barn som en dyrbar skatt,
Varje minut, timma, dag och natt.
Det går inte
Nu har det gått ett par timmar och det känns inte bättre, jag förstår inte mer. Tvärtom jag förstår mindre…
Det är ju precis en vecka sedan jag var hemma hos Nellie och Tobias, en vecka sedan jag såg dem senast, med mage och allt. Jag fick se barnrummet som är så vackert i ordningsställt och vaggan i sovrummet. En hel lägenhet som är beredd på ett anat scenario än det om utspelar sej nu.
Men söta ni, även om vi befinner oss långt borta finns ni allra närmast i våra hjärtan. Och ni har så många som finns alldeles inom räckhåll. Kom ihåg det!
You are not alone (breathe in)
You will go on (breathe out)
Your wings will mend (breathe in)
You are loved (breathe out)
Nytt andetag
Jag håller andan ett par gånger om dagen just nu. Det är när jag tänker på Nellie, Tobias och le Bebe. Vet inte riktigt varför jag håller andan men det känns bättre då.
Och nu kan jag andas igen. Jag är en fegis så jag har inte ringt Nellie, mest för att jag skulle göra med skada än nytta då jag antagligen börjar gråta när jag väl kommer fram. Därför skickar jag lite sms och tankar med jämna mellanrum. Men nu har det äntligen kommit godare nyheter, le Bebes puls är jämnare.
Hos MVC idag plöjde jag igenom en artikel om en flicka som fötts 10 veckor för tidigt (Nellie är i v 33). Och jag känner mej lugnare, dels har dom den bästa vården bara ett knapptryck bort och le Bebe har världens bästa mamma och pappa.
Det är tråkigt…
Det är tråkigt när det inte går riktigt som planerat. Inte för min del nu, utan jag tänker på kära svåger och svägerska som har tillbringat natten på KS för att le bebes puls var låg. Så nu går alla tankar till dem.
Och det är inte klokt vad mycket info det går att hitta på internet, länge leve google!
Jag fokuserar på denna infon från LiV (landstinget i Värmland)
Värkarbete före vecka 36+6 kallas för prematura värkar. Det kan då vara risk för för tidig födsel. Man bedömer alltid individuellt med hänsyn till graviditetsvecka och tillståndet hos mor och barn, om man ska försöka stoppa värkarbetet. När graviditetslängden är 33+0 veckor eller mer är det sällan man försöker stoppa förlossningen.
Och tänk vad fantastiskt! Att Nellie och Tobias kan bli mamma och pappa när som helst och att de kan få se såna här små skönheter!
Denna dagen ett liv
Denna helgen har vart... OK. Inte på långa vägar lika bra som förra helgen men likväl, ok.
Märkligt att den inte får bättre betyg än så, jag klämde ju på valpar igår (Angelica fann sin valp och nu är den tingad och leveransklar om en vecka), tur till IKEA (benen till smink/skrivbordet inhandlades), date med kära Daniel på restaurang. Idag är vi bjudna till La Familia, Daniel ska hjälpa Pontus med hans moped medans mamman och jag ska promenera hundarna. Efter det är det middag med hela La familia, t.o.m. Johan ska vara med 
Men så är det, ibland trumfar lugn och ro, slit och släng.
Annars då? Jag är (utav någon anledning) dödsnervös för svåger och svägerskans ultraljud imorgon. Varför det har satt sej på mina nerver har jag ingen aning om. Men så är det och håller vi alla tummar vi kan för att allt är alldeles, alldeles perfekt.
Nu är det tomt.
Liten ensamt i lägenheten. Det jag saknar mest är att sitta i köket och käka, Daniel tycker inte det är ngt kul. Och Pike smög försiktigt, försiktigt när vi öppnade sovrumsdörren fram till luftmadrassen och kikade över kanten och vart lite besviken för där fanns... Ingen alls! Han suckade till lite grann, vände om och hoppade upp i vår säng igen ist.
Det är efter såna här dagar jag verkligen saknar att bo närmre Stockholm, att kunna hänga med fina familjen och goda vänner. För det är så himla mysigt när Nellie och Tobias kommer ner. Även om denna vändan kanske inte blev den häftigaste, semi-dåligt väder och allmänhängighet satte lite stopp. Men det är semester och då gör man vad man vill. Ingenting.
Puss och kläm från Glenn