I dag var det dags för besök hos MVC. Daniel väckte mej när det var dags att göra sej ordning, just precis då var jag jätte täppt i näsan.

”Men du kan inte bli sjuk du ska ju föda barn snart” konstaterade han och klappade mej på pannan. Lite irriterat slog jag bort hans hand och sa att det ska jag inte alls, det är gör långt kvar. Tills det slog mej (typ 2 sek senare) för det första är det inte långt kvar och för det andra så skulle det eg. kunna starta när som helst (även om sannolikheten inte är så hög).

OMG jag ska föda barn? Hur ska det gå? Jag svimmar ju nästan när jag ser skrubbsår?!

Iaf så var alla värden tiptop, Julias hjärta slår på stadiga 135 och hon verkar vara på väg att lägga sej tillrätta där inne. Än så länge ligger hon som en ostbåge på höger sida om magen med rumpan uppåt och huvudet neråt. Nästa besök är planerat till den 8/7 och då kollar dom av med hjälp av UL om huvudet är där vi vill

Allt såg såååå bra ut. Alla värden var helt inom ramarna, inte ens en järntablett ville vår barnmorska rekommendera. Och lillans hjärta slog i 148. Också ok

Men hon har sitt sätt vår lilla fröken, för ganska snabbt efter det att barnmorskan hittat henne och börjat räkna hjärtslagen så sparkade hon (lillan alltså inte barnmorskan) ganska hårt och gick ngn annanstans. Och även om området är begränsat så vart barnmorskan tvungen att svänga omkring med doptonen en stund innan hon hittade rätt.

Nu är nästa besök planerat till den 24/5 med en gång efter föräldragruppen ska vi träffa Antonia (hon heter faktiskt så vår barnmorska) igen, då är vi i vecka 30. Galet!

”Nybliven gräsänka går och lägger sej”

Det är inge vidare löp va? Men så är det, Daniel är ute och svirar och jag är trött. Som vanligt. Imorgon väntar tur till MVC för lite prover och mätning m.m. Det blir nog bra.

Förresten, ett bättre löp vore ”Vi fick rätt över Försäkringskassan” det är ngt jag önskar ska stå inom en snar framtid hos aftonblaskan. Min fantastiska svägerska har blottat sitt hjärta och sin hjärna för en reporter idag och imorgon ska det banne mej köpas pappersupplaga av tidningen.

Det känns hemskt, men så är det. Jag gör mitt bästa för att undvika att läsa och tänka på det hemska faktum som drabbat mina kära.

Men det är svårt, inte nog med att jag på något sätt känner skuld för att jag fortfarande har vårt barn hos mej, i mej. Utan när jag inte kan undvika faktumet så känner jag skuld för att jag ens försökt att tränga undan det.

Imorgon ska vi träffa en läkare på MVC, en läkare som lika lite som någon annan kan svara på den viktigaste frågan. Varför?
Men ändå, en läkare som kan svara på mina frågor utan att vara personligt engagerad.

För jag måste ändå konfronteras med faktumet. Faktumet att lilla kusin inte finns här. Allt lilla kusin farit vidare till Den Vackraste Dalen i Världen, där blommorna sjunger och träden spelar.

Jag håller andan ett par gånger om dagen just nu. Det är när jag tänker på Nellie, Tobias och le Bebe. Vet inte riktigt varför jag håller andan men det känns bättre då.

Och nu kan jag andas igen. Jag är en fegis så jag har inte ringt Nellie, mest för att jag skulle göra med skada än nytta då jag antagligen börjar gråta när jag väl kommer fram. Därför skickar jag lite sms och tankar med jämna mellanrum. Men nu har det äntligen kommit godare nyheter, le Bebes puls är jämnare.

Hos MVC idag plöjde jag igenom en artikel om en flicka som fötts 10 veckor för tidigt (Nellie är i v 33).  Och jag känner mej lugnare, dels har dom den bästa vården bara ett knapptryck bort och le Bebe har världens bästa mamma och pappa.

Tänkte i helgen på varför jag inte fått svar på mina prover som jag lämnade till MVC den 14/12. Eller tänkte och tänkte det dök upp under samtalet med Mari i lördags.

Och idag, bokstavligt talat som ett brev på posten, kom mina svar. Allt är ok. Förutom att jag inte har antikroppar mot Röda hund (Rubella)… Teknikskadad som jag är googlade jag genast frasen och detta är vad jag fann:

”Eftersom det har visat sig att kvinnor som insjuknat i röda hund tidigt under graviditeten kan få missbildade barn”

”Då risken för allvarliga fosterskador är störst under de 14 första graviditetsveckorna bör de blivande föräldrarna informeras om den risken för att kunna ta ställning till huruvida dom vill avbryta graviditeten.”

Allt är alltså inte OK. Allt känns definitivt inte OK.

Varför i hela friden har inte vår barnmorska skrivit typ: ”Ring mej så kan vi diskutera provsvaret” i brevet?!