Varför jag reagerade så nu ikväll vet jag inte. De dåliga nyheterna har vi redan fått. Vi visste att le Bebe inte klarat sej. Nyheten jag nåddes av ikväll var att le Bebe är en tjej. En vacker liten lintott.

Nu är deras graviditet över. Och jag har svårt att känna glädje över vår. Eller glädjen känner jag väl f.f. men den begravs under alla andra känslorna som lurar efter varje andetag. Rädsla, Oro, Panik, Sorg… Och stora känslor väger tungt.

Därför vill jag träffa vår BM i veckan igen. För att ställa frågor till någon som kanske kan svara. Och för att få se eller höra Dunderklumpen. För jag är för tidigt gången för att känna rörelserna h*n gör själv. Och om jag hade gjort det hade det vart en trygghet i.a.f.

Men nu, nu har jag ingenting.

Nellie och Tobias är mamma och pappa…
Yvonne och Lars är farmor och farfar…
Daniel är farbror…

till ett änglabarn. En liten flicka.

Har man en gång blivit mamma, är känslorna desamma.
Vare sig den lilla nu blivit stor, i hjärtat bor eller i magen gror.
Man älskar sitt barn som en dyrbar skatt,
Varje minut, timma, dag och natt.

Det är ju precis en vecka sedan jag var hemma hos Nellie och Tobias, en vecka sedan jag såg dem senast, med mage och allt. Jag fick se barnrummet som är så vackert i ordningsställt och vaggan i sovrummet. En hel lägenhet som är beredd på ett anat scenario än det om utspelar sej nu.

Men söta ni, även om vi befinner oss långt borta finns ni allra närmast i våra hjärtan. Och ni har så många som finns alldeles inom räckhåll. Kom ihåg det!

You are not alone (breathe in)
You will go on (breathe out)
Your wings will mend (breathe in)
You are loved (breathe out)

le Bebe klarade inte belastningen. Under dagen föds Nellie och Tobias änglabarn.

Och nu kan jag andas igen. Jag är en fegis så jag har inte ringt Nellie, mest för att jag skulle göra med skada än nytta då jag antagligen börjar gråta när jag väl kommer fram. Därför skickar jag lite sms och tankar med jämna mellanrum. Men nu har det äntligen kommit godare nyheter, le Bebes puls är jämnare.

Hos MVC idag plöjde jag igenom en artikel om en flicka som fötts 10 veckor för tidigt (Nellie är i v 33).  Och jag känner mej lugnare, dels har dom den bästa vården bara ett knapptryck bort och le Bebe har världens bästa mamma och pappa.

Och det är inte klokt vad mycket info det går att hitta på internet, länge leve google!
Jag fokuserar på denna infon från LiV (landstinget i Värmland)

Värkarbete före vecka 36+6 kallas för prematura värkar.  Det kan då vara  risk för för tidig födsel. Man bedömer alltid individuellt med hänsyn till graviditetsvecka och tillståndet hos mor och barn, om man ska försöka stoppa värkarbetet. När  graviditetslängden är  33+0 veckor eller mer är det sällan man försöker stoppa förlossningen.

Och tänk vad fantastiskt! Att Nellie och Tobias kan bli mamma och pappa när som helst och att de kan få se såna här små skönheter!