Det är underbart att vara mamma, att ha Julia alldeles nära och snusa på hennes hår gör mej oförskämt lycklig. Det behövs faktiskt så lite.

Att jag nu för tiden vaknar av att hon ligger och tittar på halsbanden som hänger på väggen och snattrar för fulla muggar gör inte saken sämre.

Jag älskar detta! Det har sina stunder, när det är tungt och tröttsamt. Men det spelar ingen roll. Att jag ibland undrar om jag verkligen sovit en blund de senaste 2.5 månaderna glöms helt bort när Julia ler, för att i nästa stund kännas väldigt verkligt när hon skjuter skarpt från skötbordet.

Men vad spelar det för roll?