Jag håller andan ett par gånger om dagen just nu. Det är när jag tänker på Nellie, Tobias och le Bebe. Vet inte riktigt varför jag håller andan men det känns bättre då.

Och nu kan jag andas igen. Jag är en fegis så jag har inte ringt Nellie, mest för att jag skulle göra med skada än nytta då jag antagligen börjar gråta när jag väl kommer fram. Därför skickar jag lite sms och tankar med jämna mellanrum. Men nu har det äntligen kommit godare nyheter, le Bebes puls är jämnare.

Hos MVC idag plöjde jag igenom en artikel om en flicka som fötts 10 veckor för tidigt (Nellie är i v 33).  Och jag känner mej lugnare, dels har dom den bästa vården bara ett knapptryck bort och le Bebe har världens bästa mamma och pappa.