Det är konstigt men de dagarna som Pike är hos Angelica, så på vägen för att hämta honom åker bussen precis bredvid Västra Kyrkogården där Momma ligger och nu även Berta. Varje gång jag åker förbi så blir jag ledsen. Jag har inte en enda gång varit vid Mommas grav. Inte ens efter Bertas begravning trots att Mommas grav är precis vid kapellet. Och ändå varje gång jag åker förbi nu så tänker jag att ”till helgen ska jag ta mej i kragen och åka dit”. Tända ett ljus och lämna en blomma. Men icke. Inte en enda gång har jag gjort det. Och jag känner mej som en usel människa.

Och det känns så hemskt, det är även dom gångerna jag starkt känner för att åka hem till mormor och morfar eller farmor och farfar och tala om att jag älskar dom massor och att dom helst måste vänta iallafall ytterligare 40 år med att dö. Varför ska det vara så svårt?